Calvins historia

visar lite bilder som jag fått från Alex och Julie Rescue

	¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
I trygghet hos Alexandra i Göteborg

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤ Calvin och hans mjukis	Calvin ute i naturen och skogen där han trivs allra mest
Den Dramatiska berättelsen om Calvin berättat av Alexandra som vigt sitt liv tillsammans med Julie Rescue att hjälpa herrelösa hundar

Hej Birgitta!

Här kommer historien om hur jag "fann" Calvin!

Jag åkte till Julie i Spanien (hon som driver hundhägnet som Calvin kommer ifrån - Julie Rescue) för att hämta hem några hundar som hade nya ägare i Sverige. "Hägnet" består egentligen av hennes privata bostad; ett hus med en massa tillhörande mark. Hos henne slipper hundarna bo i separata kennlar, de lever och bor tillsammans med Julie. Det enda hon gör är att skilja hundarna åt storleksmässigt för att eliminera risken för bråk mellan stora och små hundar, bråk som de små i så fall inte hade överlevt. Alltså finns en bit mark för stora hundar, och en bit mark för de små. Sen finns separata inhägnader för hundar som av någon anledning inte kan vistas bland de andra. Det kan vara en tik med nyfödda valpar (ofta dumpas dräktiga tikar vid grinden), en hund som mobbas av de andra hundarna, eller någon som är nyopererad o.s.v.

Sen är det så, att det finns hundar som hamnat hos Julie av olika anledningar (blivit dumpade där eller tagit sig dit själva) men som inte går att fånga in och ta med in i hägnet. Vissa av dem trivs med att leva utanför, de blir matade och ses dagligen över av Julie, men vill inte komma in. Sen finns det dem som är för skygga, och försvinner illa kvickt bara man tittar på dem. En sådan hund var Calvin.

Jag minns inte hur han hamnat där, om det var frivilligt eller inte, men han höll sig kvar självmant. Och det var väl inte så konstigt, han fick ju mat och vänliga blickar, något han inte verkade vara van vid.

Hur som helst så satte vi oss för att äta där utanför hägnet, där Calvin fanns. Så fort jag fick syn på honom kunde jag inte släppa honom med blicken. Jag frågade genast Julie vad det var för hund, och fick till svar att han är så otroligt skygg - och därtill mycket snabb - att han är omöjlig att adoptera bort. Jag minns hur ledsen jag blev, hur orättvist det kändes att en sån fin hund inte skulle få en ny chans p.g.a. att han tappat förtroendet för människor, något som inte ens var hans eget fel.

Under hela måltiden försökte jag locka honom till mig med hjälp av mat. Han vågade sig fram tillsammans med de andra hundarna, men i sista stund svek modet och han stack iväg några meter. Jag bestämde mig för att inte ge upp, och efter en lång stund lyckades jag nudda vid honom. Vilken seger! tänkte jag överlyckligt, och insåg samtidigt att jag inte skulle kunna lämna kvar honom i Spanien.

Jag frågade så många frågor om honom att Julie måste ha misstänkt vad jag var ute efter. Tillslut sa hon; "Om du tar dig an den här hunden så får du honom gratis. Det är hans enda chans då ingen annan kommer att vilja ha honom, han är ju livrädd för allt". Jag studsade av glädje! Inte behövde väl jag en till hund (jag hade 2 till hemma), men för mig var det inte ett alternativ att lämna honom i sticket heller. Jag tog det erbjudandet på stående fot, och reste hem med en speciell känsla i magen. Det kändes så rätt, så rätt.
Calvin kom några månader senare, när han gjorts resklar, tillsammans med ca 30 andra hundar. Det var i december 2006, och det var en ovanlig resa då de färdades i lastbil enda från Spanien. Anledningen var att Julie fått så många klagomål från sina grannar - 200-300 hundar låter ju - att polisen kommit dit och hotat att lämna in alla hundarna - däribland Calvin - för gasning. Det blev genast bråttom och fanns varken tid eller pengar att skicka hundarna via flyg, därför fick de färdas 4 dagar i lastbilen. Trots allt hade det gått jättebra, hundarna hade rastats ofta och sovit det mesta av resan.

Det var stort för Calvin att komma till Sverige, mitt i vintern dessutom. Hans päls var för klen för kylan så jag gav honom en ny fin jacka, och han skötte sig bra när vi väl var ute. Men vi bodde i en lägenhet på 2:a våningen utan hiss, och trappor var det läskigaste han visste! I början bar jag honom upp och ner, tills han en dag tröttnade och faktiskt gick själv. Han drog sig undan män, men var aldrig aggressiv.

På den tiden ägde jag en djurtillbehörsbutik, och hundarna satt med där på dagarna. Jag var där på förmiddagarna, gick sen till mitt andra jobb på salong på eftermiddagarna, stannade till sent på kvällen, och när jag kom hem hade jag jobb i form av volontärsarbete för Julie Rescue som väntade på mig. Hundarna kom i kläm och det var då jag tog kontakt med min vännina. Hon passade Calvin medan jag jobbade och det gillade han. Hon var ju ensam och hemma på dagarna, så Calvin fick det jättebra. När han började visa att han inte ville följa med mig hem sent på kvällarna, tog jag beslutet att lämna över honom helt till  väninnan. Jag var förkrossad, jag älskade ju Calvin över allt annat, men fick påminna mig själv om att jag faktiskt tog hit honom för att ge honom ett bättre liv. Just då var det inte hos mig, det var bara att inse och inte vara självisk.
fortsättning följer.......